THIS IS AFRICA

Afrika. När jag tänker på det hör jag introt till lejonkungen spelas i bakhuvudet. Jag ser soliga savanner med enorma djurflockar i rörelse och mörkhyade människor med vita dekorationer i ansiktet. Jag visste på något sätt hur fel jag hade men kunde ändå inte låta bli att spana efter galopperande hjortar redan från flyget ifall en liten zebra skulle springa förbi just då. Ingen lycka. Med fördomarna i högsta hugg, förväntningar på topp och intalat självförtroende om att jag ”ändå är en van resenär” landade jag och David i södra Afrika för 5 veckors jobb.


 
P1177051 1.JPG
P1177014.JPG

Min pojkvän David driver non-profit företaget WINGS Foundation som han startat själv. Han har jobbat i flera år för att genomföra ett projekt, Children of The World, där han ska resa till 15 länder på 15 månader. Med motivationen att göra skillnad och samtidigt skapa en större förståelse för vår omvärld för framtida satsningar. Sydafrika var första landet på listan där WINGS skulle donera 50.000 SEK till en lokal organisation SAVE! och pengarna skulle huvudsakligen användas för att sponsra deras surf och skate projekt. Detta är en tolkning om hur det är att följa med som oerfaren flickvän på en satsning att förändra liv.

Jag är enligt mig själv en ”medeltjej” på de flesta plan. Jag kommer från en förort i Göteborg där vi som medelsvensson kör en 5 år gammal Volvo med bekvämt nersuttna säten. Där man kan äta ute vid högtider men inte oftare än så. Där småsyskonen gnäller på när de behöver vara ute på rasterna när det regnar och att det serveras potatismos i bamba alldeles för ofta. Jag tycker att jag har medelmåttigt många möjligheter och skruvar lite obekvämt på mig när farmor frågar om jag inte ska plugga vidare snart och bli vuxen på riktigt. Jag har bott i Nya Zeeland ett år, besökt massa länder och gjort tre skidsäsonger – men vem har inte gjort det nuförtiden? Alla på sociala medier verkar ju ha det så himla bra. Kanske har jag det lite sämre än dem ändå?

Värmen slog som en våg mot ansiktet sekunden vi lämnade flyget och det kändes genast som jag hamnade i den tropiska regnskogen på Universeum – med en femveckors biljett i bakfickan. Jösses. Stora skyltar, tavlor och plakat mötte oss med uppmaningen att spara vatten. KRIS. VATTENBRIST. EXTREM TORKA. Påväg från flygplatsen såg jag höghusen som tornade upp sig i fjärran med ett löfte om business, pengar och arbete. Utanför rutorna såg jag de första kåkstäderna breda ut sig bredvid vägstaketet. Människor sprang över motorvägen och satt sysslolösa vid korsningar. Vid varje rödljus tiggde någon om pengar utanför bilrutan. Så nära men ändå så långt ifrån. Jag var definitivt inte i Europa längre.

Under vår första vecka påbörjade vi arbetet med att köpa 15 nya surfbrädor och 5 skateboards till organisationen. Dessa skulle användas av lokala ungdomar som får chansen att komma ut efter skolan och surfa eller skatea istället för att dra omkring i kåkstäderna. Men som med det meta i livet visar sig allt vara svårare än vad man inledningsvis tror. Surfbrädor har tydligen olika egenskaper, material, längder, former, färger och personligheter. Folk som jobbar i surfbutik har tydligen halvtrasligt långt hår, hårda fotsulor (då denna sort rör sig barfota) och säger ”brah” minst 2 gånger i varje mening. Jag som trodde att jag skulle lära mig allt om livets orättvisor, fick genom detta även en hel del annan kunskap. Som hur svårt det är att fixa två loggor på en bräda eller hur många folk som känner folk som känner folk som troligtvis kan hjälpa dig.

Jag fann mig själv på konstiga platser i situationer jag aldrig varit med om tidigare nästan dagligen. Från ett industriområde, till någons stökiga butikskontor till ett möte i skateboardfabriken med ägarens pappa. Allt är ett äventyr i Afrika. Vi vande oss snabbt med att köra på vänster sida av vägen, bli tutade på dagligen och att aldrig parkera utomhus över natten för då skulle däcken bli stulna. Men den erfarenhet som väger tyngst är de dagarna i skolorna tillsammans med volontärer, barn och lärare.

P1166139.JPG
 
 
P1177434.jpg
P1177374 1.JPG

Jag tror att det är svårt att förklara i ett blogginlägg för någon som aldrig varit i en kåkstad hur det ser ut eller hur det känns. Jag vill knappt försöka, då det är något jag anser att man måste se med sina egna ögon. Men jag håller andan varje gång vår vän och chaufför erfaret sick-sackar förbi magra djur, skräp, och människor som hänger på de trånga gatorna. Han berättar om våld bland ungdomar, mord, uppror och missbruk. I vissa plåtskjul står dörren öppen, eller de kanske inte finns någon? Jag undrar hur vardagen utspelar sig hemma hos dem.

Redan efter de första besöken hade jag klart och tydligt förstått varför projekten där ungdomar får chansen att komma bort några timmar och hålla på med sport kan förändra livet. Vårt första event som vi delade med ungdomar, volontärer och personal under en dag på stranden tillsammans med våra 15 nya brädor, musik och pizza var en succé. Sedan fick vi nöjet att göra om det veckan efter med de nya skateboardsen. Den här gången gick vi även på restaurang vilket var första gången för många av ungdomarna. Leendena delade under dessa dagar hade gjort hela resan värt det.

I slutet av vår vistelse fick vi veta att det fanns en pojke, Kyle som gick i en av skolorna vi jobbade med, som hade fått sitt hus nerbrunnet under protester. Han och hans föräldrar stod utan allt, ID-handlingar, kläder och sovplats. Så vi bestämde oss för att använda de sista resurserna till att få familjen på fötter. Vi satte genast igång att inhandla sängar, ny skoluniform, och det nödvändigaste. Detta lämnade vi i flera omgångar till det skjul som framöver skulle bli deras nya bostad.

Det var det jobbigaste, mest adrenalinframkallande och smärtsamma på hela resan. Jag försökte att inte tappa hakan när de ledde oss till det lilla rummet utan golv, av träpinnar och plåt som de skulle börja sitt nya liv i. Vi satte ner de nya inplastade sängarna, påsen med de helt nya skolkläderna och alla de övriga saker vi köpt. Jag ansträngde mig för att verka professionell även fast jag mest ville sätta mig och gråta eller åka därifrån och inse att allt bara varit en otrevlig dröm.

P1177429 1.JPG

Det är en otrevlig dröm. Fast på riktigt. Ett helvetes lotteri om liv och död. Vart du föds på denna jord är utom all vår makt. Det är så orättvist att jag mår illa dels av lukten, dels av livet. Jag håller fast mig i dörrkarmen medan Kyle rotar igenom sakerna och lyckligt plockar upp en ny filt med bollar på. Jag försöker le så mycket jag kan och hans mamma uppmanar honom att dela med sig av alla fina saker de fått till sina vänner.

Vi åkte därifrån och jag la mig i sängen hemma och stirrade upp i taket. Förväntas jag bara åka iväg på vår inplanerade safari, med massa rika vita människor, där vi slänger mat och tvättar lakan varje dag? Hur är man en bra medmänniska? Och hur vet man när man har gjort tillräckligt? Hur känner man sig tillräcklig när man hjälpt en familj, när det finns tiotusentals till inom en timmes körning?

Jag somnade utmattad och vaknade utan svar. Jag har fortfarande inga bra svar. Ingen verkade ha det, hur många jag än frågade. Jag insåg att om någon hade haft ett bra svar hade nog inte det på några kilometers avstånd sträckt sig lyxvillor höga mot solen medan de i skuggan bakom sover familjer på marken.

Jag åkte på safari. För på något sätt unnar inte min olycka dem mer lycka. Jag har insett att för mig handlar det om att leva ett upplyst liv med en medvetenhet kring de beslut och val jag gör. Jag lever inte i någon medelklass om man ser det ur ett värdsligt perspektiv. Här träffade jag vuxna som aldrig lämnat kåkstaden under hela deras liv, och såg genast på vår halvgamla Volvo med andra ögon. Regn och potatismos är saker barnen här aldrig fått uppleva. Här sitter de fattigaste barnen i trasor utanför skolans grindar och drömmer om att få en chans. Sociala medier är så långt bort från verkligheten att det känns nästintill påhittat.

Jag tror att människan har den grundförutsättningen, att man mår gott av att göra något för någon annan även fast det inte ligger någon direkt personlig vinning i det. Ingen kan göra allt, men vi alla kan göra något. Blunda inte för verkligheten om att miljarder människor lever som Kyle och hans familj. På samma sätt som många väljer att blunda för klimatproblemen.  Jag har till exempel valt att klimatkompensera min flygresa dit och hem, för även när människan insett att ingen är fri förens vi alla är fria – vart ska vi bo om vi förbrukat vår jord?

Så jag vill avsluta med att höja en röst för de alternativa äventyren. De äventyren där man går utanför sig själv för att göra något för någon annan. Allt från att bry sig om den som ser lite ledsen ut, till att välja tåget istället för flyget eller att samla ihop pengar till folk som behöver det. För mig handlar OnEdge om att ena människor, gärna i samband med sport och fysiska aktiviteter. Vad kan då vara bättre än att få göra det tillsammans med någon som vanligtvis inte får chansen?

IMG_0400 1.JPG

Vill du vara med på resan att lyfta fler barn och ungdomar de närmsta 14 månaderna? Sponsra WINGS med valfri summa på följande länk. (https://wings.foundation/donate

Är du fortfarande nyfiken på hur det såg ut och vad vi gjorde i Sydafrika kan du titta på videon WAVES OF CHANGE här. (https://www.youtube.com/watch?v=ThJK3GyifSI&feature=youtu.be)

Men mest av allt betyder supporten, så följ gärna med på resan via att följa @davidlofman och/eller @wingsfoundation på sociala medier. Alla foton är tagna utav David Löfman

/Julia Olofsson

 

Vill du också dela din story? Maila stories@onedge.se