Klättring som medicin för själen

Klättring som medicin för själen

Att klättra upp ur psykisk ohälsa, bokstavligt talat. 

I vintras dök en fråga upp, i On Edge forum, formulerad ungefär: ”Är det någon här i gruppen som har tagit sig tillbaka från psykisk ohälsa med hjälp av actionsport?”

När frågan dök upp satt jag i Chamonix och befann mig någonstans i mitten på min sex månaders vistelse i alperna, dit jag åkt för att ge mig själv ett break. Jag svarade utan att tveka ”Ja” på frågan men visste egentligen inte då på vilket sätt ”actionsport” hade hjälpt mig. Men magkänslan sa ja och så var det bara.

För cirka tre år sedan ”sa jag upp mitt liv” i Sverige och flyttade till andra sidan jorden för att leva min dröm; plugga en fem-årig kiropraktorutbildning i Perth. I Perth bidrog olika, för mig okontrollerade, faktorer till att livet där nere inte blev som jag hade tänkt mig. Jag kämpade dock på och försökte anpassa mig till de nya förutsättningarna och mitt nya liv. Jag försökte njuta mellan varven i skolan och slutförde terminen med toppbetyg. Även om allting var perfekt till det yttre så fanns det ett inre kaos i min hjärna som jag inte kunde reda ut. Där satt jag, på en brygga vid det turkosa, genomskinliga havet, som jag så länge drömt om – och mådde skit. Jag trodde inte på mig själv längre och jag kunde inte längre se hur jag skulle kunna ro mitt mål i hamn. Jag som alltid vetat vad jag vill och är van att genomföra det jag tar på mig satt plötsligt och ifrågasatte alla mina beslut som hade med Perth att göra. Jag fann mig själv sitta med ett "gegg" i skallen som hade gjort att jag tappat tron på mig själv och på min egen förmåga. Hur hade jag hamnat här? 

Nu med lite perspektiv på livet förstår jag att det där gegget i skallen jag satt med för två år sedan var en depression. I somras ramlade jag över meningen; ”Bristande tillit ligger bakom psykiska sjukdomar” och jag förstod då också att en individ som har en depression har brist på tillit till sig själv, till andra och till livet självt. Det var när jag läste de där orden som polletten föll ner hos mig och det var då jag insåg på vilket sätt ”actionsport” hjälpt mig ur min depression. Klättring i kombination med dagligt inslag av mental träning hjälpte mig bygga upp den där tilliten igen. Jag upptäckte under vintern i Chamonix att när jag klättrar, så tränar jag min tillit till mig själv genom att behöva tro på att jag klarar utmaningarna längs väggen och att jag kommer nå upp till toppen. När jag klättrar behöver jag också lita på att den som säkrar mig har mig om jag faller –  det sätter prov på min tillit till andra. När jag når toppen, då har jag nått målet, vilket bekräftar min tilltro till livet självt! Om jag skulle falla, ja då litar jag på att någon fångar mig och att det bara är att försöka igen. Det är ju precis så vi lär oss när vi är barn; ”upp, försök igen”.

Jag är galet tacksam för det människor jag sprang på i vintras som tog med mig ut på helt oväntade klätteräventyr. De som, för dem antagligen helt omedvetet, stöttat mig längs vägen uppåt och framåt och som blivit mer eller mindre mina viktigaste personer i livet. Vid psykisk ohälsa behöver man trygghet och kärlek vilket oftast fås från ens närmaste vänner/familj. Jag vill dock påstå att lika viktiga är de främlingar, medmänniskor, som man plötsligt och helt oväntat springer på längs vägen.  Jag har mycket som jag skulle vilja tillägga i ämnet psykisk ohälsa. Om vi vågar finna modet så kan vi komma ut starkare på andra sidan, till ett liv som aldrig kommer bli detsamma igen. För den erfarenhet vi nu bär med oss kommer för alltid vara vårt bästa och viktigaste redskap till en njutbar färd på det vi kallar livet.

Klättring är ett gammalt intresse som nu har väckts till liv igen hos mig. För runt tretton år sedan började jag att klättra med min syster och hennes vänner.  Även om jag då fick uppleva ledklättring både utomhus och inomhus i olika delar av världen så var det mest bouldering de andra föredrog. Bouldering fastnade jag aldrig för. Kanske har det att göra med bristande tålamod i kombination med bristande teknik och styrka. Ledklättring på klippa däremot, där får man ta sig framåt och uppåt under en längre tid, för att tillslut oftast få belöningen av en vidunderlig utsikt. Precis det fick jag uppleva gång på gång i Chamonix i vintras. Grönt kort, topprepskort, har jag redan så nu blir målet att öka min befintliga kunskap om klättring samt ta det röda kortet, ledkort. Säkerhet på berget är A och O, och det är min uppgift att se till att jag själv har de kunskaper som krävs både för min egen och för andras skull – så att vi kan hjälpa varandra framåt och uppåt. Vi ses på klippan!


Vill du också dela dina story? Maila till stories@onedge.se