"Klaustrofobi är min melodi"

"Klaustrofobi är min melodi"

Klaustrofobi är min melodi - Min bästa förklaring till hur det känns att dyka ner i det blå, in i en mörk grotta för första gången. 

The xx – intro 

 
IMG_1045.JPG

Jag hade bara varit kär en gång förut. Sådär riktigt jäkla pirr-i-magen-förälskad. Och det var, i att susa ner för krispiga berg med isande vind i ansiktet och stora snöflingor som bildar kristaller i håret. Skidåkning. Som fyraåring tog jag mina första ”skär” och svischade sedan igenom skidskolor, näsblodsvurpor och varje skollov uppe i Härjedalen. Den där kicken har sedan dess förföljt mig likt en vålnad, i ett spöklikt grepp. Ett okontrollerbart sug efter att uppleva naturen.

Skidåkningen har alltid min upplevelse att skrika mig hes i, för att det är så förbaskat kittlande. Dykningen blev en motpol till det. Adrenalin i ultrarapid, som i ett vakuum. Ett andetag tar nästan tio sekunder. Det finns inga ord. Bara världens största oupptäckta forum. Jag hissnar när jag tänker på att endast fem procent av våra hav är upptäckta.

Och det där suget som jag pratar om och som jag vet att ni känner igen. Det har tagit mig utför branter, upp för berg, in i undervattensgrottor och ner till 43 meters djup. Så om du känner det, tveka inte. Utan kör bara.

 

island.jpg
island 3.jpg

SILFRA - ISLAND

På ytan är det en blygsam spegel men så fort luften bubblar ur västen och ansiktet exponeras för iskallt vatten öppnas en port till en annan värld. Framför mig sträcker sig en blågnistrande undervattenspipeline som ser ut att vara kantat av sprängsten. Min guide glider ljudlöst några meter framför mig och hans fenor ger honom i ett enkelt bentag kraft framåt. Sprickan fortsätter ut i en turkos lagun med puderlätt sand som i ett enda svep med handen bildar florsockerlika moln. Varje minut önskade jag att man på något magiskt sätt kunde stanna tiden.

Eftersom att temperaturen inte är varmare än två grader så är ett 20 minuter långt dyk mer än tillräckligt. Trots bristande känsel i extremiteter, blossande kinder och en tung promenad tillbaka var det enda jag ville att återigen försvinna ner under ytan. 

 

 Dykning mellan två kontinentalplattor på island. 

Dykning mellan två kontinentalplattor på island. 

På ena sidan finns den nordamerikanska kontinentalplattan och på den andra sidan den euro-asiatiska. Sprickan är bred men på sina ställen så pass smal att man med båda händerna kan nudda två världsdelar samtidigt. Om jag ska rekommendera något så är det att besöka denna plats.

Island förtrollade mig och jag hade numera suget efter att dyka mer i en kättrad boja kring foten vart jag än gick. Jag bestämde mig för att ta de kurser som krävdes för att kunna gå vidare med dykningen professionellt. Jag skulle bli Divemaster. Efter slit och stret med Advanced och Rescue-kurs i Sverige så hittade jag via en vän på Facebook ett dykcenter på Sardinien som erbjöd internships.  I juni samma år satt jag ensam och nervös på Arlanda och väntade på de flyg som skulle ta mig ner till Sardinen.

 

capo 2.jpg

CAPO GALERA

Den asfalterade vägen bryter av och blir dammig och krokig medan bilen susar fram i olagligt hög hastighet. Han som kör heter Roberto och arbetar som instruktör på den dykresort vi har endast fem minuter bort. Den vita villan på den avlägsna klippan utanför Alghero. Utan tvekan är det en utan de vackraste platser jag bott på i hela mitt liv. Rummen med fönster istället tavlor för den som bor i riktning mot det solsprakande havet. Varje morgon, frukost med samma utsikt. En ljum bris från horisonten och alltid gladlynta dykare från olika delar av världen. Men bortanför idyllen, en halvtimme med båt väntar mörka magiska undervattensgrottor.

 

Capo 11.jpg
100 dyk.jpg
grotta .jpg

Här är jag bara mina tankar. En inandning är lika lång som en hel dag hemma i Stockholm. Detta är att leva i nuet i sin råaste form. Det går nästan att ta på sinnesnärvaron. Och när jag inte är där så längtar jag dit. Jag hoppas att alla någon gång hittar dit, till sin plats. Oavsett om den är i en grotta på 30 meter djup, genom svallande puder eller springandes genom skogen tills lungorna brister. En plats som skapar minnen man vill spendera en evighet i.

GROTTORNA

Det finns så otroligt många aspekter av dykning. Och det är också just det som jag älskar. Under mina månader guidade jag allt från barnbarn till mor- och farföräldrar som inte ens kan böja sig ner men i vattnet är som fisken själv. Men för mig har det alltid varit, eller blivit som titeln lyder, ju smalare desto bättre.

Trånga utrymmen under vattnet har mig nu i ett järngrepp. Jag får väl kalla den för Narnia-effekten. Att på utsidan är grottan bara ett mörkt hål, eller en brun stor garderob. Men så fort tummen pressar ON-knappen på lampan så lyser den upp ett magiskt paradis som du inte riktigt kan tro är verkligt.

Cave.jpg
grotta 2.jpg

Lika varierande som åldern på mina kära dykarvänner är också grottorna. Det finns öppna, härliga grottor med sprakande färgglada koraller upp till taket och så finns det djupa, mörka passager där om du vinklar ut armarna så slår både vänster och höger armbåge i varsin vägg. Grottor som börjar under ytan men som blir till en promenad genom berget efter att gruppen lämnat sin utrustning flytandes i den lilla bassäng vi kommit upp i. Bara för att dykning ska gå långsamt och du inte blir andfådd betyder det inte att det inte är en sport fylld av adrenalin.

Det finaste med att arbeta som Divemaster eller dykguide är att varje dyk medför en liten eller stor utveckling hos dig själv och hos andra. För många är vatten kopplat till rädsla och det finns ingenting bättre än att vara den som hjälper till att få andra att ta det där steget som bemästrar skräcken.

Jeanette. Som varit med om en dykolycka tre år innan hon kom till oss på Capo. Hennes händer skakade bara vid briefingen och hon höll min hand så hårt att den nästan blev vit under den första utandningen ner under ytan. Efter fyra dyk låg hon några meter ifrån mig och rädslan hade blivit hanterbar samt att hon återfått sitt självförtroende i vattnet.

 

 Jag tillsammans med fina Jeanette

Jag tillsammans med fina Jeanette

Och det är lite så jag ser på allt. Jag ser livet som en trappa. För att utvecklas måste vi genom mod och ansträngning utmana oss till det där steget upp. För det är när vi står där uppe på avsatsen vi också kan blicka neråt med perspektiv på det som har varit och se hur långt vi har kommit av egen maskin. Så våga, våga, våga även om det brinner av nervositet och hela kroppen skriker ”nej jag kommer dö”. Hade jag inte ignorerat dom känslorna hade jag aldrig upplevt det jag gjort i Italiens grottor, eller det jag fick se inuti det 180 meter långa vraket Zenobia på Cypern eller träffat alla de fantastiska människor jag haft privilegiet att möta.

 

Group.jpg
Lauta.jpg

Och ja juste, jag heter Jessica Glantz och jag fyller 24 år i september. Just nu är jag bosatt söder om söder med min sambo Jonathan men är från början uppvuxen på Dalarö. Min huvudsakliga sysselsättning är som soldat i Försvarsmakten sedan snart 4 år tillbaka och jag jobbar också extra som assistent till en tjej med en funktionsskillnad. Mycket av min tid spenderar jag på gymmet och just nu är fokus högintensiv träning, cross fit-liknande pass och tunga lyft. Det är så förbaskat roligt. Förutom det så brinner jag för skidåkning, mina vänner, psykologi och beteendevetenskap samt dykning såklart. Nästa steg är att i april bli dykinstruktör, så vill ni ta dykcertifikat och är i närheten av Stockholm under sommaren så slå mig en signal.

Jag upplever precis som jag läst hos andra tjejer inom andra sporter att vi är underrepresenterade inom dykningen här i Sverige, i alla fall hos de dykfirmor jag har varit på. Jag vill att vi ska bli fler! Och jag vill att fler skall upptäcka hur sjukt härligt och häftigt det är att se en helt ny dimension av världen. Men till dess välkomnar jag alla ni som är sugna på att testa dykning med tuber att höra av er till mig. Eller du som redan har certifikat och bara vill under ytan en helg i juni, eller varför inte bara ta en kaffe och prata om livet. Jag finns på både Facebook (i On Edge - gruppen såklart) och Instagram under @jessicaglantz, men ni kan också lämna en kommentar nedan. 

capo 4.jpg

Avslutningsvis. De är med stor avund och beundran följer jag varje puderberikad sväng och sylvasst skuren våg ni tar. När den svenska väderleken målar mitt humör grått så ger era berättelser mig hopp om att äventyr alltid finns runt hörnet. Tack alla ni modiga, häftiga, grymma tjejer som sprider äventyrslust. Sluta aldrig.

Kramar
Jessica