Bo i husbil en skidsäsong, hur svårt kan det va?

Bo i husbil en skidsäsong, hur svårt kan det va?

Bo i husbil en skidsäsong, hur svårt kan det va?


 

Vad gör man när möjligheterna är många, men allt känns svårt och långt bort? När en vill åka skidor och ut på säsongsäventyr men är osugen på dyra, trånga och sunkiga säsongsboende? När man vill köpa en husbil med det känns som ett orimligt projekt? 

Jag vaknar till av att Diana försöker smyga sig ut över mig från sin hörna, innerst i sovalkoven. Hon slår huvudet i taket, svär och glider ner på stegen. Jag vänder mig om, slår armen i taket, svär jag också, och somnar om. Jag vaknar sedan sakta av kaffedoften och ljudet av First Aid Kits ljuva stämmor. Först när jag har varit vaken i en kvart (och Diana i en och en halv timme) och druckit en kopp kaffe, börjar vi prata. Innan dess säger ingen av oss någonting. En morgonpigg och en morgontrött; en perfekt kombination. Vi är bra på olika saker och är för det mesta rätt olika. Vi kompletterar varandra precis lagom för att vardagen ska fungera fint. Gemensamt har vi kärleken till berg, snö och skidåkning. Tillsammans njuter vi av tillvaron, både när vi tömmer toan och när vi sjunger falskt timmar i sträck på okända vägar. 

Vintern tillbringar vi; Ronja Stenhöös, Diana Deliv och husbilen Holger i Alperna. Vi är två skånetöser som annars bor i Åre. Vi möttes förra säsongen i Nendaz, där vi båda skadade oss samma vecka i januari. Vi blev snabbt kryckkompisar och lärde oss tackla vardagen som skadade tillsammans. Vi spräckte även hål på myten ”alla känner alla i Åre”, då vi aldrig stött på varandra hemma i Åre.

 Möt Holger, vår trogna följeslagare denna vinter. 

Möt Holger, vår trogna följeslagare denna vinter. 

”Fryser ni inte?” frågar många. ”Ni måste ha det jättetrångt?” ”Varför väljer ni att bo i en husbil utan dusch och riktig toalett en hel vinter?” Att göra vintersäsong i en liten, 25 år gammal husbil som inte är vinterisolerad kanske inte känns helt självklart för alla. Frågar ni oss så lever vi lyxliv. Vi har bra lösningar för det väsentliga så som värme, vatten och toalett. Vi åker skidor varje dag. Resten löser vi på ett eller annat sätt.

Många har varit skeptiska till vårt äventyr på hjul. Även vi. Men hur svårt kan det vara? Ronja har bott mycket i husvagn under sin uppväxt, och har kunniga föräldrar. Dom har varit till stor hjälp under höstens praktiska förberedelser. Sen handlar det mycket om inställning. Resan med Holger är inte bara en lösning på boende, utan också ett äventyr i sig, såklart. Vi är beredda på det värsta och har inte så höga krav. Tar tillvaron med en klackspark och har kul åt saker som egentligen är lite jobbiga. Sen har allting gått väldigt smidigt, hittills i alla fall. Men säsongen är inte slut än.

Holger är en Fiat Frankia från -93. Vi kan med hans korta 5,20 meter ställa oss på en helt vanlig p-plats och bo där. Holger har solceller på taket som laddar hans två nya, enorma bodelsbatterier som förser oss med ström på 12 volt. Han har fått en dieselvärmare installerad som förser oss med värme. Gasolvärmen som är original har vi som backup. Gasol använder vi annars bara till matlagning, vilket är skönt eftersom gasol är krångligare att få tag på här nere. På gasol kan vi även få varmvatten och ha igång kylskåpet, men inget av det använder vi. Ibland kokar vi vatten till disken, på sin höjd. Förarhytten är kall som den är så den använder vi som ett naturligt kylskåp. Bak på Holger har vi (läs Ronjas pappa) monterat en stående takbox till skidorna. Vi har fyra sängplatser och gott om plats när vi bara bor två. 

Vi är påväg från Verbier till Chamonix. Vanligtvis är det några mil, men bergspasset över Col de la Forclaz är stängt p.g.a. stenras. Istället får vi köra den långa vägen på nästan 20 mil förbi Geneve. Men det gör oss inte så mycket. Vi väljer den lilla landsvägen nedanför Genèvesjön i stället för motorvägen, eftersom vi ändå puttrar på i max 85 km/h. Husbilslivet handlar mest om att inte ha bråttom och att njuta av resan. Med mottot ”störst går först” glider vi fram på smala vägar och genom orimligt många rondeller, förbi vackra byggnader och njuter av utsikten över Genèvesjön. Ronja kör och jag sköter karta, musik och serverar kaffe. Våra favoritlåtar går på repeat och vi sjunger högt och falskt genom de små pittoreska alpbyarna. Vi får många blickar. Förvånande människor som stirrar konstigt, men också människor som skiner upp och vinkar glatt. Det kanske inte är varje dag de ser två unga glada tjejer glida förbi i en gammal husbil. Vi vinkar entusiastiskt tillbaka och njuter. Drömmen om husbil har Ronja haft länge. I somras bestämde hon sig för att det var dags. En investering på längre sikt med en alpsäsong som första äventyr. Med mig som medpassagerare och inneboende provar vi oss fram och har fantastiskt kul ihop. 

 

 Kära Holger, han har mycket att ge och många bergstoppar att se. (Bildtext)

Kära Holger, han har mycket att ge och många bergstoppar att se. (Bildtext)

LRG_DSC00363.jpeg

Många väljer att bo och resa i vans (ofta ombyggda skåpbilar, mindre än en husbil). Tänk er en klassisk mysig surfbuss i Portugal. Det är i regel mycket billigare, både inköp, att äga och att underhålla. Men inte lika smidiga på vintern som på sommaren. Vi är glada att vi har tillräckligt med utrymme, både för utrustning och oss själva. Att vi kan byta om inne i värmen, röra oss fritt utan att slå huvudet i taket (förutom i sängen då). Att vi har rinnande vatten och ett bra kök. Toalett, tänker ni. En sådan har vi. Det är en av de större skillnaderna mellan husbil och van. För att underlätta tömningen har vi som regel att vi endast kissar i den. Så något vi har i åtanke när vi parkerar Holger är att det gärna får vara nära en offentlig toalett. För allas trevnad.

Dusch, tvättmaskin och internet är de tre största sakerna vi inte har tillgång till i Holger. Vi kan erkänna att det hänt att det gått en vecka utan dusch. Men det handlar nog mer om lathet än bristande duschmöjlighet. Tvättmöjligheter finns det gott om, större alpbyarna har ofta tvättomater så det är bara att skrapa ihop de små mynten, fylla IKEA-kassarna med tvätt och ta möjligheten när den ges. Internet däremot, är lite av en utmaning för oss skadade och sociala medier-beroende 90-talister. Vi har helt enkelt blivit tvungna att prata med varandra. Läskigt kanske ni tycker. Men vi lovar, det går. Det kan t.o.m. kännas befriande ibland, när vi kommit över abstinensen. Och som tur är så finns det wifi-spots runt om i skidsystemen, så vi kan lägga upp våra insta-stories. Tur va?!

Vardagen med husbil går generellt i en långsammare takt, och det är mer omständligt än i ett vanligt hem. Allt tar lite längre tid, från att diska grötkastrullen till att ta sig till nästa plats. På något sätt känns det meningsfullt att behöva lägga energi på saker vi annars tar förgivet. Som att planera dusch och toabesök och att hämta vatten. Se till att värmen fungerar och att vattenledningarna inte fryser. Även att batterierna laddas och att hålla borta fukt så mycket det går.

Även om vi för det mesta njuter av husbilslivet så har det visst funnits morgonstunder när pjäxorna är kalla och fortfarande blöta från gårdagen. När vattnet tagit slut innan kaffet kokats och vattenledningar frusit. Nätter när dieseln tagit slut och vi vaknat i 5 grader. Och i skrivande stund har vi upptäckt att vi visst kan ta slut på de stora batterierna och inte är så odödliga som vi inbillat oss. För tydligen så är det inte ”alltid fint väder i alperna”. Då sliter vi ut de få svordomar vi kan. Men ännu har vi inte behövt använda våra vintersovsäckar, utan sover gott under vanligt täcke i stadiga 20 grader. Så de få motgångar vi har, som oftast beror på lathet eller glömska känns helt okej när vi ställt in oss på att tackla större problem än så här.

Vi är alltså två ”helt vanliga skidåkande tjejer” som gillar äventyr och utmaningar. En med en stor husbilsdröm och en annan osugen på säsongsboende. Tillsammans bestämde vi oss för att se möjligheter och inte känna oss hindrade. Vi samlade på oss kunskap och tog tillvara på de tillgångar och egenskaper vi har. Vi slår våra kloka och olika hjärnor ihop. Vi väljer att se möjligheter och med det har vi kommit långt. Vårt råd till er som drömmer, men känner er hindrade, okunniga och/eller rädda för att ta steget: Kör! Våga satsa! Ta vara på kontakter, skaffa kunskap och våga göra fel. Var beredd att ta risker. Använd de styrkor just du har och våga fråga om det du inte kan eller vet. Lyssna och lita på din magkänsla. Tro på dig själv. Av våra erfarenheter kan du lika gärna halka på en busshållplats och dra knät ur led, man är nämligen aldrig helt fri från motgångar. Man måste bara känna efter vilka äventyr och risker som är värda att ta för just en själv. Livet är nu, så skjut inte dina drömmar framför dig. Vad har du att förlora? 

IMG_8142.jpeg

Om oss

Ronja Stenhöös 

Född: 1 augusti 1992

Från: Hässleholm 

Bor: Åre och i Holger

Bäst bidragande egenskaper: Händig, uppfinningsrik och trygg chaufför 

Instagram: ronjastenhoos 

 

Diana Deliv

Född: 11 januari 1994

Från: Höllviken 

Bor: Åre och i Holger 

Bäst bidragande egenskaper: logiskt tänkande, matlagningsskills och har koll (på ALLT)

Instagram: dianadeliv

Om du drömmer om ett liknande husbilsäventyr, delar vi gärna med oss av våra erfarenheter och kunskaper. Tveka inte att ta kontakt. Och på instagram kan ni följa vårt äventyr. (Bristen på internet i husbilen hindrar oss inte, vi ser som sagt bara ”möjligheter ur problem”).

 


Vill du också dela din story? Maila stories@onedge.se